Minnen

Igår innan jag somnade kom jag, av någon märklig anledning, att tänka på när jag var liten och var dagbarn hos en i mina ögon hemsk dagmamma. Jag minns förstås inte hela den mardrömsperioden men vissa fragment har etsat sig fast. Som när hon hade lagat någon fiskgratäng som jag bara inte kunde få i mig, trots det var jag tvungen att sitta kvar vid bordet tills jag ätit upp allt. En gratäng som knappast blev godare kall. Ett annat minne är när pojken F, ett annat dagbarn, som vanligt skulle försöka reta mig eller knuffa på mig stod och lurade utanför porten när jag skulle gå hem en dag. Jag kom ut ur porten varpå han hoppade fram och knuffade till mig. Vad F inte visste var att min pappa hade hämtat mig den dagen så han kom precis efter mig och kunde ge F den avhyvling han förtjänade. Det var en härlig känsla! Jag har även några bra minnen från den här tiden. Ett av dem är när pojken M, som var blind, cyklade runt gården med mössan nerdragen för ansiktet. Det tyckte jag då var jättekul! När jag gick hem från mardrömsdagmamman gick jag förbi det dagis jag förut hade gått på (på 70-talet fick storasyskon inte gå kvar på dagis när de fick småsyskon) och där jag trivts så bra. Kompisarna stod vid staketet och ropade på mig och jag grät inombords för att jag inte fick gå där. Men efter något halvår hos dagmamman fick jag börja på det Bästa Dagiset igen. Lycka!