Idag har jag lärt mig ett nytt ord och dess innebörd; affektkramp. Riktigt j-a asläskigt. Stella ramlade och började gråta så mycket att hon tappade andan och tuppade av. Fina bästa grannen, som kommit till vår räddning förut, visste av erfarenhet att om man blåser barnet i ansiktet så släpper oftast krampen snabbare. Så det tog inte lång tid innan Stella var tillbaka men ni kan ju tänka er hur långa de sekunderna kändes och hur många hemska tankar man hinner tänka.
Helt matta, både vi och Stella. Sigge hann knappt märka vad som hände. Lika bra det, tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
hjälp vad jobbigt! vilken tur att grannen fanns till hands!
läskigt! tur med den hjälpsamma grannen.
Otäckt. Men nu är du förberedd nästa gång det händer.
Min systerson hade det när han va liten.
Oh hjälp och panik! Tack för tipset...för jag hade ingen aning heller. Härligt att Stella mår bra igen :)
Ja, tänk vad mycket man ska vara med om med de små sockertrollen. Skönt när det inte är så allvarligt ändå. Kramis, Mian S
Fyfyfy vad läskigt... Stackars söta Stella! Och stackars söta mamma!
Kram.
Usch så läskigt
Hu - tur att det fanns någon som kunde hjälpa till - man får ju panik när sånt händer. Kram!
alla: tack söta ni för kommentarer. kram!
usch, panikläskigt!
tur att ni mår bättre nu.
kram
anna: vidrigt! kram
hu vad otäckt... mycket ska man vara med om!
Skicka en kommentar